Digital workshop, Unga Dramaten läser monologer.

Erfarenheter av att arbeta med monologer i en digital workshop

Unga Dramatens dramaturg inspirerade elever att skriva monologer. Texterna dramatiserades och gestaltades av skådespelare i ett interaktivt möte i klassrummet.

Anna Mautner, förstelärare i bild på Sofia skola berättar hur klassen arbetade med den digitala workshopen, Unga Dramaten läser monologer. Arbetet är ett Skapande skola projekt.

Kultur under pandemin

Våra nior brukar alltid få gå på Dramaten eller Stadsteatern. I år är ju inget som vanligt och kulturupplevelserna är tyvärr inte så frekventa. Vi har tvingats trolla med våra digitala knän och ställa om planeringar efter rådande restriktioner, vissa klasser är hemma vissa veckor, hög lärar- och elevfrånvaro och en generell isolering råder på skolor. Vi har inte kunnat gå i grupp utanför skolan under ett drygt år. Vi har inte kunnat ta emot besökare utifrån. Brukarundersökningen som våra elever har fyllt i talar sitt tydliga språk; elevernas kulturupplevelser rankas försvinnande lågt.

I kölvattnet av denna kulturella urholkning så uppstår det ju, tack och lov, öppningar av ny karaktär. På Dramaten har man skapat ett digitalt novellprojekt. Unga Dramatens dramaturger inspirerar och introducerar mellan- och högstadieelever att ta sig an uppgiften att skriva en monolog. Texten dramatiseras och gestaltas av skådespelare.

Monologprojektet

Projektet tog sammanlagt tre lektioner. Vi fick förbereda oss genom att titta på en film med Dramatens dramapedagog och dramatiker Anna Kölén. Anna berättade om Dramaten, hur skådespelare jobbar och om själva projektet runt monologer. Därefter fick vi se små korta filmer där skådespelare läste upp olika monologer. Bland annat läste William Spetz upp texten Tänker på sig själv av Liv Strömqvist.

Uppvärmningsövning – kollektiv övning i berättande

Som uppvärmning inför arbetet med att skriva monologer fick vi tips på en samarbetsövning som gick ut på att eleverna fick varsin replik i en lång text. Sedan tog man det ett varv till och till slut hittade eleverna på egna ord till varandras.

En person börjar med ordet ”Det”, eller med ett annat ord som eleven själv väljer. Sedan fortsätter de andra eleverna, en i taget, med att fylla på med varsitt ord. Du som pedagog bestämmer hur lång berättelsen blir, och avbryter när du tycker att eleverna har kommit igång med det kollektiva berättandet. Men låt berättandet gå runt minst ett varv bland eleverna, så alla får säga ett ord var.

Exempel på hur det skulle kunna låta:

  • Elev 1: Det
  • Elev 2: var
  • Elev 3: en
  • Elev 4: tjej
  • Elev 5: som
  • Elev 6: hade
  • Elev 7: ett
  • Elev 8: tiktok-konto
  • Och så vidare ...

Mycket bra och lekfullt!

Skriva monolog

Därefter var det dags att skriva varsin egen monolog. För de som tyckte att det var svårt fanns det en mall att använda. 9a skrev en eftermiddag då eleverna hade skrivit nationellt prov på förmiddagen så de var lite tomma i huvudet men kanske just därför så skrev de rakt ifrån hjärtat. Vi pratade om att det inte behöver vara logiskt och att det inte skulle bedömas. Skönt tror jag att många kände.

Mall för monologuppgift:

  • Jag är...
  • Den här platsen...
  • Att...
  • är som att...
  • Plötsligt...
  • Min mamma, pappa, kompis eller någon annan brukade säga...

Skådespelarna får elevernas texter

En vecka före vår live-lektion med Unga Dramaten fick de klassens texter. Två skådespelare arbetade följande vecka med klassens monologer.

Gestaltning av elevernas texter

Vi kopplade upp oss mot Dramaten och där framförde skådespelarna Elektra och Christoffer elevernas monologer, varvat en åt gången. Det var helt tyst i klassrummet under en timme.

Vi hade två datorer i gång så att skådespelarna såg en bild från klassen. Texterna var av väldigt olika karaktär och magin bestod verkligen i att skådespelarna gjorde allvar av deras texter. De gick in i dem på ett fantastiskt sätt.

Interaktivt digitalt samtal

Lektionen avslutades med att vi kunde ställa frågor till skådespelarna. Eleverna hördes inte så bra, så vi fick tolka via mig som satt vid datorn. Det blev en laddad och mycket bra lektion, inte minst så fick eleverna inblick i en värld som teatern. Kanske väcktes någon manusförfattardröm till liv eller skådespelartanke… Vi spånade tillsammans vidare på en fortsättning. ”Dialoger”!

Monologer från tre elever i årskurs 9

Ediths monologer

Can you WHIP, can you DAB?...

"Can you WHIP, can you DAB?" ... skriker jag i klassrummet. Jag står längst fram vid katedern. Ja står stadigt och stolt med ena handen på höften. Ja är säker i mina salt jeans och mina adidisar. Tre sträck bros! Skriker jag igen längst fram vid katedern med peacetecknet över ögat. Jag är dream girl och alla bara OJ… va snygg. Året är 2016 jag är såå jävla frickin’ trygg.

Nocco babyish

Nocco babyish, vinden, vinden, Jävla vinden. Läppglanset mitt läppglans fångar mitt blonda hår. Barbie, blondie jag är barbie. Se mig! Alla se min Nocco. JAG ÄR BÄST BABY BOO. Jag känner palmer, Och ananas! Jag äe fresh. Coola barn säger kolla på hon! Dom menar mej jag är allas snygga blonda barbie nocco tjej och jag är bättre än dig.

BAKISH GLÄDJE

När jag knyter förklädet är det jag och köket only, just us Bitch. Jag ska ba baka nu YOLO! Knycka till en mjölpåse mjölet flyger upp och svävar glatt runt jag skrattar till. Trallande sockerbitar ner för bunken. Jag tar fram ballongvispar och litermått, Kakor dansar fram i parad jag är så bleeping bra. Damma kakor nu eller…. Det är det sista jag säger till Stephany innan jag lägger på och dammar en rainbow chocobabecake.

Mirandas monolog

Jag hatar att jag älskar dig och älskar att jag hatar dig

Trots allt skriver jag nu den kärleksförklaring jag konstant skjutit upp. Jag vet att jag har undvikit att erkänna hur jag faktiskt känner. Jag älskar dig. Du förgyller inte bara mina dagar, du förgyller mig på ett sätt jag än idag har svårt att ens begripa. Vi blev introducerade på ett sådant minnesvärt sätt. Hos en god vän. En vän med mycket god smak om jag får vara ärlig. Sedan dess har du framkallat ett beroende. Jag kan inte få nog av dig, min käraste. Jag har inte velat komma till den insikten om att jag faktiskt inte kan leva utan dig. Fast än du gång på gång innerligt skadar mig.

Misstolka ingenting. Jag hatar sig. Jag hatar specifikt hur du får mig att känna efteråt. Den gripande känslan av att du i det långa loppet, aldrig kommer finnas där för mig utan strängt arbetar emot mig. Fast mest av allt hatar jag den vän, den vän som mycket olägligt introducerade dig till mig. Hon startade detta ostoppbara, skadliga beroende. Det äter mig inifrån, drar isär allt det jag byggt upp, allt jag någonsin har strävat efter har du obarmhärtigt stulit ifrån mig. Jag känner inget medlidande. Inte längre.

Jag bara avskyr att jag ändå inte kan få nog av dig. Under vissa stunder får du mig att känna ren, klar lycka. En lycka som ingen annan i mitt liv har kunnat frammana. Jag kan inte komma till en slutsats. Antar att det är en av de många anledningar till att jag nu skriver dig ett brev, fastän du är absolut sämst på att läsa. Skriva kan du inte heller. Därför förväntar jag mig inte mycket i gengäld. Jag har aldrig förväntat mig något i gengäld.

Jag vill ge upp på dig, du får ingen annan chans. Men jag kan inte bortse det faktum att vi sågs igår. Du såg så oskyldig ut. Som ett nyfött barn la du dig i min famn. Det gick inte att hata dig, inte just då. Min slutsats är: jag kommer lämna dig. Jag kommer lägga våra dagar bakom mig, kommer aldrig vilja möta dig igen. Men jag kan inte lova att jag inte får ett återfall. Så lova mig att inte ge in för min desperation. Bara glöm bort mig.

Jag vill dock tacka dig för hur du förgyllt mina dagar och förgyllt mig på ett sätt jag än idag har svårt att ens begripa. Tack för hur du funnits där för mig. För hur du skyddat mig när jag mått som sämst. Jag älskar hur du är. Jag älskar hur du känns, din personlighet. Jag älskar hur du smakar.

Så tacka min vän för att hon introducerade mig till dig. Chipspåsen med smak av sourcream and onion. Jag älskar hur du smakar chipspåse. Hur du igår fredag, låg i min famn och vi tillsammans streckkollade på film. Jag älskar dig chipspåse, men jag behöver lämna dig. Du har inte bara förstört min hälsa, du har förstört min aptit!!

Ferdinands monolog

Att göra eller att inte göra

Varför göra det sen när jag kan göra det nu? Blir det inte lättare att bara göra det direkt istället för att ha det hängande över mig? Det blir inte lättare sen, istället så hänger det över en konstant vilket gör så att man aldrig riktigt kan slappna av. Som ett mörkt moln av dåligt samvete och stress över att inte ha gjort det jag ska. Allt talar för att göra det du måste göra direkt, men ändå sitter jag sista kvällen innan deadline och skriver denna text.

Det känns hela tiden som jag har en svärm av bin som jagar mig, var och ett med något jag måste göra. Och det känns för tungt, jobbigt och nästan läskigt att vända mig om och ta itu med alla bin. Men när jag väl gör det så är det inte så hemskt. Istället blir det en tillfredställelse att se svärmen minska med ett bi i taget. Även om jag vet hur jobbigt det blir att skjuta upp, och hur mycket bättre det är att göra det man måste direkt, skjuter jag ändå upp.

Är det något man föds med eller utvecklas beteendet genom livet? Vad kan man göra åt saken? Är det bara negativt att skjuta upp? Det vet inte jag men jag ska ta reda på det sen.

Unga Dramaten läser monologer – digitala workshop

Uppdaterad